Overthinking. ..

Jag har varot utomlamds 3 gånger (om man inte räknar med att jag bor i Norge).

2 gånger i Danmark & 1 gång i Cypern. I cypern så var jag på hotellet nästan hela tiden, och när jag inte var där så var jag nere på stan som är speciellt ''tillpassat'' för turister. Vilket betyder att jag aldrig har varit i kontakt med människor som har dåligt med pengar för att det får alldeles för låg lön på jobbet. och då menar jag DÅLIG lön. 

Jag har aldrig sett en person börja gråta när hon berättar om att hennes mamma dog för att det hade för lite pengar för att köpa mat, så att hon svälte ihjäl. Men det har tjejen jag tänkt skriva lite om idag gjort.

Anniken Eglund Jörgensen, 17 år, teltog i ett uppdrag där 3 ungdommar fick åka till Kambodja och hälsa på. Testa deras jobb, lyssna på deras livshistorier & laga mat till 10 personer för den lönen de får.

Dey här uppdraget filmades till en serie som nu ligger uppe på den norska tidningen Aftenposten's hemsida ( www.aptv.no ) och jag ska ärligt säga, att jag aldrig har blivit mer berörd av något sånt här än vad jag blev av att titta på den här serien. Jag har aldrig varit mer inspirerad att göra något för de människor som har det så pass dåligt att vissa svälter ihjäl. Och jag tror, med handen på hjärtat, att om vi hjälps åt allihopa att sprida den här serien så kan vi tillsammans göra skillnad. Vi kan rädda flera tusen människors liv.

Att sitta i 14 år, och sy på samma söm på en T-shirt är inget dom frivilligt väljer att göra. Det är något dom är tvugna till om dom vill överleva. Ni hör ju själva hur fel det låter. Liksom, vad är det för liv? Att sitta i mist 8 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och sy samma söm om, och om, och om igen? Varför ska vi låta folk på andra sidan jorden lida för att vi har det bra? Dom är fattiga för att vi är rika. Dom mår dåligt för att vi mår bra.

Dessa människor som jobbar i klädfabrikerna, som dom här 3 ungdommarna möter tjänar 3$ om dagen och ca.100$ i månaden. 100$ ska alltiså räcka till hyra, mat (till 8-10 personer varje dag) & kläder.

Och det är just kläder dom sitter och gör var enda jäkla liten dag, men ändå så har de inte råd att köpa just det mer än 2 gånger om året. Max. Hur ironiskt låter det inte? Att de sitter dag ut och dag in och syr kläder, som de sen själva inte ens har råd att köpa. Kläder som vi sen går in på vilke klädesaffär som helst i Sverige och köper för det tredubbla priset av dom pengar som dom tjänar varje dag på att faktiskt göra dom. Det är så fruktansvärt orättvist att orden inte ens räcker till.

Jag, ända sen jag var liten, har sjäkt mina kläder, skor & leksaker som jag inte använder längre, till en organisation som heter myrorna. Just för att de som inte har råd att köpa nya ska kunna få mina gamla. GRATIS.

Jag har alltid velat donera pengar till rädda barnen och under välgörenhetsgalor.

Jag har sett all den här skiten varje dag, på internet, på nyheterna, och i tidningarna men ändå aldrig riktigt förstått hur illa det faktiskt är, fram tills nu. Jag har alltid sagt att ''livet är orättvist'', utan att riktigt veta vad ordet orättvist faktiskt innebär för vissa.

För oss är kanske vårat största problem är att vi inte vet om vi ska dricka cola eller fanta till maten, medans andras är att de kanske inte ens vet om penarna de har räcker till mat för morgondagen.

Stanna upp, klicka in på länken jag lägger här nere och snälla, snälla, snälla, titta på den här serien. Tillsammans är vi starkare än vad vi tror, bara vi vågar ta makten i våra egna händer & göra något.

www.annijor.blogg.no  

Den här bloggen ägas av Anniken, en av de 3 ungdommarna i serien, och där finns ett långt inlägg om hennes uplevelse i Kambodja, länkar till serien och andra itervjuer hon har fått göra efter den.

Tack för mig.

För första gången på typ 1000 år så gick jag ut för att springa. Inte för att spela fotboll & därför behöva springa. Nej, jag sprang. 20 minuter på grusvägen utanför där jag bor för att känna på min hamstring & bygga upp konditionen igen efter många veckor av rehab.
Jag tränade dessutom med U-laget för första gången 100% igen i måndags, vilket var väldigt trevligt. Det är fortfarande många studenter som inte har kommit tillbaka igen till Bergen, så därför var vi bara 5 stycken & igår på träningen var vi bara 2... men hur som helst så var det kul & det var skönt att få träna på riktigt igen :))

Nu är det inte länge kvar till skolstart heller, bara 11 dagar. På ett sätt så vill jag verkligen tillbaka till skolan & träffa alla kompisar som jag inte har träffat på nästan 2 månader, men på ett sätt så vill jag inte att lovet ska vara slut heller :( Life is hard. Nej men, det ska nog gå bra.

Annars så händer det väl inte så mycket, så jag har inte så mycket mer att skriva om. Men vi hörs när vi hörs så ni får ha det så bra tills dess. Pusshej

Salsa tequila, nya favoritlåten :))))

Hej. Jag tänker inte inleda det här inlägget med att berätta hur ledsen jag är över att jag inte har bloggat på nästan en månad. För det är jag inte.
Jag har levt livet ut i fingerspetsarna & har inte direkt känt att jag har behövt dokumentera allt jag har gjort bara för att jag ska komma ihåg det, eller för att resten av världen ska behöva veta det. Nej, jag är glad & jag skriver här när jag behöver, kan, vill & orkar. Dock så har jag gjort en massa, men det tänker jag inte rada upp in i minsta detalj, men jag kan åtminstone nämna en liten del av det.
Jag har:
-Badat i Hardangerfjorden (11°)
-Spenderat 2 veckor i Göteborg i min sommarstuga.
-Varit på Dana fotbollscup i Danmark i en vecka & fått nya ryska kompisar
-Kommit till Semifinal i B-slutspel i Dana efter ett stenhårt gruppspel
-Badat i en 26 grader varm sjö
-Varit på Liseberg 2 dagar i rad med min familj & min kompis & hennes familj
-Slagit nytt trixrekord (50)
-Köpt nya fotbollsskor
-Fått en Daniel Wellington klocka (:D)
-Blivit nästan hel i min hamstring (dock så är jag under rehabilitering igen nu efter Dana)
-Spelat fotboll i 47 grader i stekhet sol(!!!!!)

Ja, that's it typ. Jag kan inte komma på något mer spännande just nu... Haha

Men jag tror att jag ska skriva ett inlägg lite senare ikväll också, ett välbehövligt & det ska vara riktat mot en person.
Men jag är inte riktigt säker på om det kommer upp ikväll eller imorgon (då vi ska sitta i bilen i 13 timmar hem ifrån Göteborg) det beror lite på hur långt jag har hunnit skriva. Men som sagt, vi får se.

Till dess att vi hörs igen så får ni ha det superbra. Pusshej