Jag har varot utomlamds 3 gånger (om man inte räknar med att jag bor i Norge).

2 gånger i Danmark & 1 gång i Cypern. I cypern så var jag på hotellet nästan hela tiden, och när jag inte var där så var jag nere på stan som är speciellt ''tillpassat'' för turister. Vilket betyder att jag aldrig har varit i kontakt med människor som har dåligt med pengar för att det får alldeles för låg lön på jobbet. och då menar jag DÅLIG lön. 

Jag har aldrig sett en person börja gråta när hon berättar om att hennes mamma dog för att det hade för lite pengar för att köpa mat, så att hon svälte ihjäl. Men det har tjejen jag tänkt skriva lite om idag gjort.

Anniken Eglund Jörgensen, 17 år, teltog i ett uppdrag där 3 ungdommar fick åka till Kambodja och hälsa på. Testa deras jobb, lyssna på deras livshistorier & laga mat till 10 personer för den lönen de får.

Dey här uppdraget filmades till en serie som nu ligger uppe på den norska tidningen Aftenposten's hemsida ( www.aptv.no ) och jag ska ärligt säga, att jag aldrig har blivit mer berörd av något sånt här än vad jag blev av att titta på den här serien. Jag har aldrig varit mer inspirerad att göra något för de människor som har det så pass dåligt att vissa svälter ihjäl. Och jag tror, med handen på hjärtat, att om vi hjälps åt allihopa att sprida den här serien så kan vi tillsammans göra skillnad. Vi kan rädda flera tusen människors liv.

Att sitta i 14 år, och sy på samma söm på en T-shirt är inget dom frivilligt väljer att göra. Det är något dom är tvugna till om dom vill överleva. Ni hör ju själva hur fel det låter. Liksom, vad är det för liv? Att sitta i mist 8 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och sy samma söm om, och om, och om igen? Varför ska vi låta folk på andra sidan jorden lida för att vi har det bra? Dom är fattiga för att vi är rika. Dom mår dåligt för att vi mår bra.

Dessa människor som jobbar i klädfabrikerna, som dom här 3 ungdommarna möter tjänar 3$ om dagen och ca.100$ i månaden. 100$ ska alltiså räcka till hyra, mat (till 8-10 personer varje dag) & kläder.

Och det är just kläder dom sitter och gör var enda jäkla liten dag, men ändå så har de inte råd att köpa just det mer än 2 gånger om året. Max. Hur ironiskt låter det inte? Att de sitter dag ut och dag in och syr kläder, som de sen själva inte ens har råd att köpa. Kläder som vi sen går in på vilke klädesaffär som helst i Sverige och köper för det tredubbla priset av dom pengar som dom tjänar varje dag på att faktiskt göra dom. Det är så fruktansvärt orättvist att orden inte ens räcker till.

Jag, ända sen jag var liten, har sjäkt mina kläder, skor & leksaker som jag inte använder längre, till en organisation som heter myrorna. Just för att de som inte har råd att köpa nya ska kunna få mina gamla. GRATIS.

Jag har alltid velat donera pengar till rädda barnen och under välgörenhetsgalor.

Jag har sett all den här skiten varje dag, på internet, på nyheterna, och i tidningarna men ändå aldrig riktigt förstått hur illa det faktiskt är, fram tills nu. Jag har alltid sagt att ''livet är orättvist'', utan att riktigt veta vad ordet orättvist faktiskt innebär för vissa.

För oss är kanske vårat största problem är att vi inte vet om vi ska dricka cola eller fanta till maten, medans andras är att de kanske inte ens vet om penarna de har räcker till mat för morgondagen.

Stanna upp, klicka in på länken jag lägger här nere och snälla, snälla, snälla, titta på den här serien. Tillsammans är vi starkare än vad vi tror, bara vi vågar ta makten i våra egna händer & göra något.

www.annijor.blogg.no  

Den här bloggen ägas av Anniken, en av de 3 ungdommarna i serien, och där finns ett långt inlägg om hennes uplevelse i Kambodja, länkar till serien och andra itervjuer hon har fått göra efter den.

Tack för mig.