Hejsan allihopa (:

Idag har jag inte gjort så mycket alls egentligen, jag läste ur en bok imorse när jag vaknade och nu sitter jag och äter lunch med hög musik på. Det blir nog lite träning ikväll när pappa kommer hem med löpning och teknik och sånt som vi brukar. Nu är det inte länge kvar tills mina kusiner kommer hit heller (: Jag/vi har ju inte träffat dom den vi va i Cypern, så det ska bli kul att få se dom igen.
Men nu ska jag återgå till att sjunga med i låtarna, det vart bara en liten snabb uppdatering så att ni vet att jag lever (;

Hare bra så hörs vi, pusshej

Goddagens everybodrehabträning agensg? Nej gud vad det där lät dåligt... hur som helst.

Nu har jag inte skrivit här på ett bra tag, men det har egentligen inte hänt så mycket hittills, men däremot så har det hänt en MASSA inuti mitt huvud som har stoppat mig från att skriva.
Jag håller på med rehabträning för rumpmuskeln fortfarande & jag har fått nya övningar. Jag ska dessutom tillbaka till fysoterapeuten nu på torsdag, så då får vi se hur lång tid det är kvar tills jag får köra 100% träning igen. Men han har sagt att jag SKA få spela Dana i Juli om läkningen fortsätter i den här takten *happy face*. Dock så är det så fruktansvärt deprimerande att stå där nere på planen var enda dag och veta att jag inte får köra mer än 50-60% även fast det känns som att jag kan ge max.

Det finns inget värre än att stå på planen framför målet med en perfekt pumpad boll vid fötterna och samtidigt veta att om jag skuter nu så är allt förstört. Skuter jag nu såförstör jag allt jag har jobbat upp. Så jag låter bli, även fast hela kroppen skriker "gör det!!!!!". Det handlar om att prioritera & jag göra det rätt.

Men vissa kvällar bara brister det. Jag ligger där i sängen och gråter och det känns som att ingenting någonsin kommer att bli bra. Det känns som att det kommer ta evigheter tills jag får spela igen, och på den tiden jag inte får spela har jag blivit så dålig att jag inte platsar i U-laget längre. Att jag har blivit för dålig och måste sluta. Alla dom värsta tankarna kommer upp nu när jag behöver dom som minst. Och det är såna kvällar då jag är beredd att ge upp allt. Ge upp fotbollen, ge upp mina drömmar & ge upp att försöka. Men det finns ändå något litet jävlar anamma någonstans där i bakhuvudet som gör att jag ställer mig upp nästa morgon och kämpar. Kämpar med träningen tills jag blir helt frisk.
Sen så kommer kvällen och allt börjar om igen.

Dom sommarkvällar som har varit nu med strålande sol till klockan elva på kvällen har jag försökt att tillbringa på planen. Men när jag sitter där i gräset med solen i ryggen, så är det inte så lätt att titta ut över planen och enbart känna hur kroppen fylls av ren glädje. Det är som att jag aldrig vill gå där ifrån, som att om jag sitter kvar där tillräckligt länge så kanske jag blir frisk och kan skjuta det där jäkla skottet på mål så hårt att målvakten får ont, utan att det skadar mig mer. Men innerst inne så vet jag att det inte funkar så. Så jag släpar mig alltid hem igen och försöker att tänka på annat. Men tyvärr så funkar det inte alltid, så vissa kvällar slutar det i tårar.