1. Jag heter Stina
2. Jag fyller 14 i December
3. Jag lever för fotbollen
4. Jag älskar glass
5. Jag bor i Bergen/Norge
6. Mina favoritfärger är ljus grön och turkos blå
7. Mitt favoritmärke på kläder & skor är nike
8. Zlatan är min idol
9. Jag spelar i Krets & U - laget inom fotboll
10. Jag har bloggat här förut, & nu ska jag försöka ta upp den igen och skriva mer regelbundet

och här är jag :))

Hej babez.

Nu har jag tänkt att jag ska starta upp bloggen här igen, och jag tänker ta mig lite mer tid att fixa i ordning en ny header och göra liter fler och fräscha inlägg. (om jag kommer ihåg såklart... haha.)

Nej men, jag ska verkligen försöka att komma ihåg att blogga varje dag & ta mig tid att göra det ordentligt också.

Så, vi tar väl och börjar om från början med allt från vem jag är, till vad jag ska göra idag?Men det tar vi i nästa inlägg då jag skriver från datorn nu och inte har några bilder på mig själv här.

Men jag ville bara berätta att jag tänker ta det här lite mer seriöst nu & så får vi se hur det går.

pusshej

Jag vill att någon ska älska mig mest av allt. Jag vill att någon ska längta efter mig, & sakna mig mest av allt.
Jag vill att någon ska krama & kyssa mig & säga att han älskar mig.
Jag vill att någon ska vilja vara med mig mest av allt.
Jag är så trött på att vänta. Jag vill verkligen ha en pojkvän som bryr sig om mig & som älskar mig för den jag är. Jag vill ha en sån kille som alla lägger ut såna parbilder på.
Jag har aldrig haft någon pojkvän, men jag vill verkligen ha en.
Jag är så trött på att vara kär i någon som aldrig någonsin kommer att bli kär i mig. Jag är trött på att känna mig oduglig & inte värd något.
Jag vill ha en kille som kramar om mig, & som får mig att känna mig som den lyckligaste människan på jorden.
Jag vill ha någon som bryr sig om mig & som älskar mig för den jag är. För att nu är jag trött på att vänta.
#GiveMeLove

Overthinking. ..

Jag har varot utomlamds 3 gånger (om man inte räknar med att jag bor i Norge).

2 gånger i Danmark & 1 gång i Cypern. I cypern så var jag på hotellet nästan hela tiden, och när jag inte var där så var jag nere på stan som är speciellt ''tillpassat'' för turister. Vilket betyder att jag aldrig har varit i kontakt med människor som har dåligt med pengar för att det får alldeles för låg lön på jobbet. och då menar jag DÅLIG lön. 

Jag har aldrig sett en person börja gråta när hon berättar om att hennes mamma dog för att det hade för lite pengar för att köpa mat, så att hon svälte ihjäl. Men det har tjejen jag tänkt skriva lite om idag gjort.

Anniken Eglund Jörgensen, 17 år, teltog i ett uppdrag där 3 ungdommar fick åka till Kambodja och hälsa på. Testa deras jobb, lyssna på deras livshistorier & laga mat till 10 personer för den lönen de får.

Dey här uppdraget filmades till en serie som nu ligger uppe på den norska tidningen Aftenposten's hemsida ( www.aptv.no ) och jag ska ärligt säga, att jag aldrig har blivit mer berörd av något sånt här än vad jag blev av att titta på den här serien. Jag har aldrig varit mer inspirerad att göra något för de människor som har det så pass dåligt att vissa svälter ihjäl. Och jag tror, med handen på hjärtat, att om vi hjälps åt allihopa att sprida den här serien så kan vi tillsammans göra skillnad. Vi kan rädda flera tusen människors liv.

Att sitta i 14 år, och sy på samma söm på en T-shirt är inget dom frivilligt väljer att göra. Det är något dom är tvugna till om dom vill överleva. Ni hör ju själva hur fel det låter. Liksom, vad är det för liv? Att sitta i mist 8 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och sy samma söm om, och om, och om igen? Varför ska vi låta folk på andra sidan jorden lida för att vi har det bra? Dom är fattiga för att vi är rika. Dom mår dåligt för att vi mår bra.

Dessa människor som jobbar i klädfabrikerna, som dom här 3 ungdommarna möter tjänar 3$ om dagen och ca.100$ i månaden. 100$ ska alltiså räcka till hyra, mat (till 8-10 personer varje dag) & kläder.

Och det är just kläder dom sitter och gör var enda jäkla liten dag, men ändå så har de inte råd att köpa just det mer än 2 gånger om året. Max. Hur ironiskt låter det inte? Att de sitter dag ut och dag in och syr kläder, som de sen själva inte ens har råd att köpa. Kläder som vi sen går in på vilke klädesaffär som helst i Sverige och köper för det tredubbla priset av dom pengar som dom tjänar varje dag på att faktiskt göra dom. Det är så fruktansvärt orättvist att orden inte ens räcker till.

Jag, ända sen jag var liten, har sjäkt mina kläder, skor & leksaker som jag inte använder längre, till en organisation som heter myrorna. Just för att de som inte har råd att köpa nya ska kunna få mina gamla. GRATIS.

Jag har alltid velat donera pengar till rädda barnen och under välgörenhetsgalor.

Jag har sett all den här skiten varje dag, på internet, på nyheterna, och i tidningarna men ändå aldrig riktigt förstått hur illa det faktiskt är, fram tills nu. Jag har alltid sagt att ''livet är orättvist'', utan att riktigt veta vad ordet orättvist faktiskt innebär för vissa.

För oss är kanske vårat största problem är att vi inte vet om vi ska dricka cola eller fanta till maten, medans andras är att de kanske inte ens vet om penarna de har räcker till mat för morgondagen.

Stanna upp, klicka in på länken jag lägger här nere och snälla, snälla, snälla, titta på den här serien. Tillsammans är vi starkare än vad vi tror, bara vi vågar ta makten i våra egna händer & göra något.

www.annijor.blogg.no  

Den här bloggen ägas av Anniken, en av de 3 ungdommarna i serien, och där finns ett långt inlägg om hennes uplevelse i Kambodja, länkar till serien och andra itervjuer hon har fått göra efter den.

Tack för mig.

För första gången på typ 1000 år så gick jag ut för att springa. Inte för att spela fotboll & därför behöva springa. Nej, jag sprang. 20 minuter på grusvägen utanför där jag bor för att känna på min hamstring & bygga upp konditionen igen efter många veckor av rehab.
Jag tränade dessutom med U-laget för första gången 100% igen i måndags, vilket var väldigt trevligt. Det är fortfarande många studenter som inte har kommit tillbaka igen till Bergen, så därför var vi bara 5 stycken & igår på träningen var vi bara 2... men hur som helst så var det kul & det var skönt att få träna på riktigt igen :))

Nu är det inte länge kvar till skolstart heller, bara 11 dagar. På ett sätt så vill jag verkligen tillbaka till skolan & träffa alla kompisar som jag inte har träffat på nästan 2 månader, men på ett sätt så vill jag inte att lovet ska vara slut heller :( Life is hard. Nej men, det ska nog gå bra.

Annars så händer det väl inte så mycket, så jag har inte så mycket mer att skriva om. Men vi hörs när vi hörs så ni får ha det så bra tills dess. Pusshej

Salsa tequila, nya favoritlåten :))))