Det var i sexan, på höstterminen.

Det började med att S och jag kom i samma grupp på E-val, som var fotboll. Jag tyckte att han var riktigt snygg, men vågade inte alls prata med honom eftersom att jag nästan aldrig hade sett honom förut. Lektionen gick, och han gjorde illa handleden när vi spelade, och jag vart mer eller mindre orolig. Jag kom hem och kunde inte sluta tänka på honom. Jag insåg några dagar senare att S gick in i samma spår som mig i skolan, och jag kom på mig själv 1000 gånger per dag att leta efter honom bara för att få se honom i några sekunder vilket gjorde mig extremt glad.

Efter nästa E-val så frågade jag hur det var med hans handled, efter att nästan aldrig ha pratat med honom förut så vågade jag helt plötsligt fråga. Men han svarade att den var bra då, och jag blev superglad. När alla skulle gå bad jag min lärare om att få vara kvar i gymnastiksalen tills mamma kom, för att jag skulle ha utväcklingssamtal, och det fick jag. Till min  stora förvåning, men framför allt LYCKA, så stannade S kvar där också och höll på för fullt med att skjuta förbrilt med sin handboll, vilket han var/är väldigt bra på då han spelar går på det. Vi stannade där i timmar och skrattade och hade superkul, tills jag var tvungen att gå för att möta mamma. Sen dess var jag lycklig över det heeeeela den veckan.

Jag berättade för mamma att jag var kär, och hon trodde att han var kär i mig med med tanke på att det var HAN som valde att stanna med MIG.

Både mammas tro, men farmförallt mina förhoppningar om hans känslor för mig byggdes på för varje dag som gick och minsta lilla ''tecken'' på att han skulle känna samma sak gjorde mig JÄTTELYCKLIG. Små små saker, som att han gick mitt i mot mig i matsalen, tittade på mig ibland, ställde sig varjde vecka på samma sida som mig på E-val  när han var i andra laget så att vi skulle komma på samma sida (jag på höger i ena laget & han på vänster i andra) o.s.v, gjorde bara att mina förhoppningar blev ännu högre. Vilket dom inte skulle ha blivit insåg jag några månader senare. Detta fortsatte, ända tills att jag skrev till honom hur jag kände...  Jag försökte få honom att vilja göra något med mig någon dag, men fick aldrig några svar. Tillslut ringde jag upp honom på mobilen, och dgen efter visste typ hela spåret om det... Men jag gav mig inte. Jag rinde upp på deras hemtelefon och bad om att få prata med honom då. Vilket hände några gånger. En gång pratade vi i över en timme, vilket inte direkt gjorde mina förhoppningar mindre. Tiden gick och jag blev allt mer olycklig över att han  inte svarade. Men i skolan umgicks vi några gånger, och hans kompisar sa till mig att han var kär i mig med. Jag vart såklad superglad och fick upp förväntningarna igen. Han lekte med mina känslor och samtidigt veta om att jag egentligen inte tålde det. Några dagar innan sommarlovet frågade jag om det var sant som alla hans kompisar sa, att han var kär i mig också. Det slutade i tårar som inte kunde hejdas. Han sa att alla ljög och att ingenting var sant. Jag grät, och grät, och grät. Mina kompisar ville såklart hjälpa till på en massa sätt, men inget hjälpte. Jag slutade böna och be S om att träffas, det tjänade ju ändå ingeng till när han varken kände samma sak eller svarde. Men jag var kär fortfarande, det var jag. Det gick dagar, veckor och tillslut månader och jag var ledsen över det. Men fortfarande kär. Det var inte förns långt efter att vi flyttade hit till bergen som jag lyckades släppa honom och lyckas att gå vidare. Han förstörde mig så mycken den tiden och jag kommer aldrig förlåta honom för det. Jag vet inte hur många anteckningar jag har i telefonen om hur kär jag va i den killen, och jag skrev upp varje gång jag fick ett ''tecken'' för att jag vart så sjukt glad. Jag vet inte hur många bilder jag har på den killen som  jag tittade på heeela tiden. Jag vet inte hur många tårar jag har fällt för den killen. Jag vet inte ens vad jag tänkte på när jag gick och blev kär i ett svin. Han lekte med mina känslor, och bröt ner mig till grunden inom kärlek. Nu har jag tagit mig upp för länge sen, och titta på mig nu. Jag har hur många härliga vänner som helst och är kär i en superhärlig kille som verkligen inte skulle såra mig med flit. Det märker jag direkt, så många gånger som vi har pratat om det. Världens finaste är han.

Så jag låter mig VERKLIGEN inte påverkas av S längre, då jag inte har några som helst känslor för honom längre. Men det är ett avslutat kapitel och jag ska aldrig läsa om det. Det här var trotts allt en KORT versjon av allt som hände och jag orkar inte rabbla upp allt, men ni fick veta det ''viktigaste'' iallafall. Nu är jag som sagt jätteglad att det är över och är superglad varenda dag för att jag har jordens underbaraste vänner. Tycker om er.

Hoppas att ni tyckte om det, jag ska verkligen försöka skriva mer i fortsättningen. Usel upptadering har det vart, och det gillas inte!

Det är förbannat många som jag verkligen vill träffa just nu. Men mest av allt, killen jag är kär i. Killen som får mitt hjärta att gå i dubbeltakt och killen som får mina kinder röda. Lika röda som den röda färgen på hans mössa.

Ingen pojkvän. Bara han jag är förbannat väldigt jätte kär i. Åh, honom vill jag verkligen träffa just nu.

Anledningen till att jag skriver dag 3 idag, är att jag glömde det igår. Så jag ska bara skriva klart dag 4, som är för idag, så kommer det upp också snart. Så håll utkik vettja ;)